2019, Personligt brev till KKH

När jag var liten var mina första två sommarjobb i pappas snickeri i Levide och i mammas keramikateljé på södra Gotland. Arbetsuppgifterna var enkla, stapla ved och borra klossar i snicken och vakta ateljen medan mamma drejade bruksföremål. Efter att jag flyttade från Gotland har jag provat på allt från lumpen, volontärarbete med båtflyktingar på Lesbos i Grekland till restaurangjobb i ett regnbågsfärgat Berlin. Jag kommer från en bakgrund där beviset på en bra arbetsinsats är lika med fysisk utmattning och det är en viktig del till varför jag valde att göra skulptur; att jag kan vara fysisk med objekten. 

Att göra konst innebär att göra massa val som grundar sig i erfarenheter, tillfälligheter och känslotillstånd. Mina arbetsprocesser kan se olika ut men har alltid ett avgörande moment av tillfällighet. Det kan handla om att den överblivna avsågade biten fick en spännande vinkel eller att hitta ett material på gatan som talar till mig genom upprepning av en form, färg eller textur. Med maskiner till hjälp skapar jag tunga och monumentala verk. I det stora finns en tyngd och en form jag sätter i förhållande till mig själv, till människokroppen.

I mötet mellan material sker något spännande och utmanande. Material 1 får en helt annan innebörd med en motspelare. Dom sätter varandra i perspektiv. Att möta mig själv i verkstan är som terapi. Kroppsarbete och själ smälts samman i ett 3d objekt och jag får med hela min kropp uttrycka historier och känslor där mina ord inte räcker till.